berättelse om Cancer - dagbok

Fortsättning. Torsdagen 14 november. kl 11.00 am Efter den lyckade punktionen skulle jag inläggas i några timmar, det hade jag fått ett brev om och var förberedd på. Fyra timmar stod det, och jag såg framemot att komma upp på 12 våning och bara lata mig, läsa lite sova lite. Jag har med mig  Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg   i ryggsäcken tillsammans med min arbetsdator som även har en del poesi på hårddisken. Sara hjälper mig att se livet ovanifrån. Det känns rimligt, att få den blicken menar jag, allt som händer på jorden i den berättelsen är långt bortom rimlighetens gränser. Att kunna följa med i hur människorna handskas med ens sönderskurna kropp efter styckmord, att klara av det är mera en livet kan begära av en. Endast döden klarar detta och Sara Stridsberg. Jag har mycket kvar, läste en bit i morse, vaknade redan innan kl. 05. Har vägrat läsa boken i mera än ett år för titeln är svår,  Kärlekens Antarktis. Och ämnet fruktansvärt oattraktivt. Huvudper...

Jag åkte ringvägen. Landmannalaugar och Thórsmörk var bäst av allt. Helt underbart. Kerlingafjöll, har du kommit dit, frågar läkaren och trycker nålen i min rygg en bit under skulderbladet.   Vad var det för typ av nål? Medel. Jaha. Och hur tjok är de finaste då? 0,7 millimeter. Och medel? Den är 1,2 millimeter. Jag märker inte så mycket, med tanke på att han varnade mig om att det kunde göra ont och jag skulle ligga stilla ändå, det var viktigt, så väntade jag mig en genomträngande smärta. Jag hade åkt en stund fram och tillbaka i apparaten, datortomografin. De hade bedövat en plätt på ryggen och snittat huden för att nålen skulle lättare klara sig igenom när de väl hittat lämplig riktning mellan ribbenen. Och där jag ligger stilla på min vänstra sida kan jag snegla med ögonen upp på bilder som visar sig på fyra små skärmar. Försöker känna igen de små vita plättar i högra lunga som jag fått förklarade som förtätningar. Odefinierade. Det finns en chans...

13. augusti 2019 En dag i Dalarna Jag hade beskrivit några personliga överraskningar under morgonrundan. En av dem var att hela mitt musikbibliotek med alla tidigare spellistor i iTune försvunnit från min Mac. Bara så där. Och ingen tillgång till molnet, eller ens iTune-affären. Att mitt mobila modem strejkade så fort jag kom till Dalarna var en sak, det fanns tillgång till nätverk i det Stora Huset. Men att glädjen över att kunna bjuda på eget urval av tangos från olika tider blev till förtvivlan i ett svep, var något som kallade på lösning. Jag hade inte tagit någon backup med mig, utan litade blint på min speciellt inköpta mack reserverat just för den TangoDJ jobbs jag ibland åtar mig. Vad är meningen med detta, vad vill verkligheten tala om för mig genom att torka bort all tillgång till min musik. Att jag ska lägga ner ambitionen om att bli ständigt bättre TangoDJ? ja eller överhuvudtaget åta mig såna uppgift, utan att garantera mig med en backup. Jag brukar tycka det är ro...