Kerlingarfjöll & Ängårdsbergen

Jag åkte ringvägen. Landmannalaugar och Thórsmörk var bäst av allt. Helt underbart. Kerlingafjöll, har du kommit dit, frågar läkaren och trycker nålen i min rygg en bit under skulderbladet.  

Vad var det för typ av nål?

Medel.

Jaha. Och hur tjok är de finaste då?

0,7 millimeter.

Och medel?

Den är 1,2 millimeter.

Jag märker inte så mycket, med tanke på att han varnade mig om att det kunde göra ont och jag skulle ligga stilla ändå, det var viktigt, så väntade jag mig en genomträngande smärta. Jag hade åkt en stund fram och tillbaka i apparaten, datortomografin. De hade bedövat en plätt på ryggen och snittat huden för att nålen skulle lättare klara sig igenom när de väl hittat lämplig riktning mellan ribbenen. Och där jag ligger stilla på min vänstra sida kan jag snegla med ögonen upp på bilder som visar sig på fyra små skärmar. Försöker känna igen de små vita plättar i högra lunga som jag fått förklarade som förtätningar. Odefinierade.

Det finns en chans att de inte är cancer. Att den vita musen i mitt vänstra lunga som fått diagnosen skivepitelcancer inte har något syskon i form av metastaser. Det är fortfarande tänkbart. Och jag vet inte vad jag hoppas på, för då är det kanske möjligt med operation i alla fall och jag är livrädd för operation. Den blir nog inget enkelt ingrepp, har jag förstått, då musen har lyckats gnaga sig in i muskeln in mitten av lungorna. Det har jag fått se på en bild hos två olika doktorer: doktor Sven Svedmyr den 23 september och doktor Mona Gilleryd den 22 oktober. Det var hon som skrev  Skivepitelcancer som huvuddiagnos i journalen. Anna var med mig på det läkarbesöket. Första gången sen 80-talet att jag haft någon med mig på ett läkarbesök. Det var bra. Vi fick båda veta vad provtagningarna hittills visat (inklusive PET/CT underökning den 8 oktober) och hon ställde också frågor, ville veta allt om en tänkbar operation. Just den operation som jag inte vill tänka på. Att höra beskrivning av "operation" som inte handlar om att ha ens kropp sönderskuren och vidöppen, utan allt kan göras genom ett titthål eller två, var visserligen en omvälvning. Fast som den där vita musen nu låg betydde att mycket skulle tas bort i så fall. Hur mycket klarade jag inte av att tänka på.

Jag ser hur nålen söker sig fram. Ser det på de olika skärmar. Läkaren står bakom mig med tillgång till min högre sida och har då dessa skärmar framför sig för att navigera med nålen. Vi har inga smärtnerver i lungorna var något av det första jag lärde mig på Vita stråket 12. Men jag märker att det händer något. Något lossnar därinne och söker sig direkt upp, som om jag plötsligt fått någon åkomma i andningsvägarna ... artigt försöker jag låta bli att hosta för att inte störa provtagningen. Jag hostar ändå och min mun blir fylld med vätska och mjuka klumpar.

Kan du säga ditt personnummer igen?

Jag säger inget, märker att om jag öppnar munnen kommer något att forsa ut, något jag inte vet vad är. Kan bara få fram underliga läten.

Sköterskan vänder sig bort och försvinner då jag inte svarar.

Jag försöker säga något, be om en skål att spotta i och läkaren fattar och säger: hon behöver ...
Inget mer säger han och jag försöker komplettera meningen, men jag kan ingenting säga, inga ord, min mun var full av blod.

Visst det var blod. Men var de inte beredda på detta? tänker jag eftersom det tar sån tid  innan sköterskan kommer med vit plastpose att spotta i. Det här ingick väl i de kända biverkningar vid CT-ledd punktion. Eller?

Varför blöder det?

Det har blivit en blödning från lungan på grund av ingreppet.

Varför kommer det tjocka klumpar?

Det är blodet som koagulerar sig.


Detta var i går. I tionde timmen, den 14 november. Ett bra datum. Ett heligt datum. Två gånger sju.
Det kommer att gå minst en vecka kanske två tills resultatet av provtagningen visar sig.

Men dagen var inte slut, detta var en heldag. Jag hade varit på Sahlgrenska redan kl. 07.00, Blå stråket 5, och ställt mig i kön på provtagningscentralen. Olika prov skulle tas, och resultaten skulle bli klara inför CT-ledda punktionen. Jag har lågt blodtryck, det brukar jag ha. 90+ är inte så farligt ändå. Fast 140 vore visst mera normalt för många människor.

Dagens huvudakt, Punktionen med en helt annan slags provtagning på en annan våning, var först planerad kl. 09.15. Så jag hade över en timma. I Botaniska och sen frukost på Matakuten.

Bakom parkeringen hittade jag grinden, ingången till Botaniska var på sin gamla plats. Det är ett av det finaste med Sahlgrenska att ha denna vårdade natur bakom sig blandat med vildvuxna områden, öppet 24 timmar i dygnet. Naturparken och Vitsippsdalen. Änggårdsbergens naturreservat med sin ljunghed er något av det som Botaniska ansvarar för. Jag hittar stigen. Som en gång var en vårstig, där jag gick med vänner våren 2006. Vänner som kom med blommor och godis och berättelser från verkligheten. Själv gick med cytostatika i en resvecka på magen, inskriven på Jubileumskliniken som räddade mitt liv den gång. Med doktor Nyman som talesman för ett helt team som tog sig an mig och den tonsillcancer  jag botades av.

Nu, tretton år senare blir det min höst-stig. Sen-höst-stig. I en av Europas största och världens vackraste botaniska trädgård.

På avdelning 19 uppe på 12 våningen finns rum med utsikt över Ånggården.
På vägen dit får jag vänta. Liggande på en blå brits körs jag ut efter den CT-ledda punktionen, gjord av en läkaren som kunde uttala en lång rad namn på ökända platser den isländska naturen efter sin rundresa där.
Fortsättning följer :)
 /KB