cancer-corona dikt från 9 juni 2020

9 juni 2020

cancer-corona dikt

Nummer 52

Paus

Nummer 52

Det låter inte som det har med mitt liv att göra

I höstas trodde jag att jag skulle dö

till våren

När våren kom trodde jag att jag skulle dö omeddelbums

av en bakelse

Alldeles vanlig bakelse

Hur farlig kan min fjärdestegstumör vara

jämfört med en nybakad kaka i corona krisen?

Rena barnmaten känns det som.

Nummer 52

Sa du 52?

Förlåt

Jag var mitt i en dikt

Vad roligt

Ja den blir rolig

om att dö av en bakelse som någon

kanske hunnit hosta i.

Jag var mitt i den

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Manetstillestånd

Den 14. november. del III. Maneterna är inte upplysta när jag rullas in i ligg-vänt-rummet igen inför kontrollundersökningen, bara mörka fyrkanter i luften. Vah, hela manetinstallationen borta, kan inte ni få i gång dem igen? Eller är det så att de automatiskt slocknar. Dör under eftermiddagen. Jag hade sätt framemot en konstupplevelse i några minuter och manetstillestånd är det sista jag önskar mig. Två kvinnor från mottagningen söker efter den rätta knappen att trycka på. Letar och hittar en knapp där det står konst, men utan att få igång konsten igen. De var här i morse maneterna i taket men de har slocknat klagar jag till det två energiska kvinnor som kommer och hämtar mig. Vist är det vackra, säger den ena, uppenbart lika fascinerad som jag. Ja men de fungerar uppenbart bara om förmiddagen. Helt underbara. Ja det är fint tänkt att ha dem just där man ligger och väntar. Vet du vad, de är från Universeum, kommer därifrån. Jaha! och jag funderar fortfarande på om...

Läs mer

Ett år senare utan en dag i Dalarna

Jag saknar Dalarna, saknar lärargänget fina, Malin Backström & co som jag varit en del av de senaste fem - sex åren. Men inte i år. Däremot fick jag en underbar hälsning från dem i går, nästan samma gäng som förra året fick ta emot min ångestladdade monolog efter att läkaren hade ringt mig. Minus Susanna och plus Lotta. Men Henny och Romina var där. En corona-variant av kvinnohöjdens tangovecka, med bara 12 gäster och delad i grupper med fyra personer. Lungt och klokt har de åstad kommit ännu en ljuvlig vecka. Men jag har vant mig vid att läkaren ringer mig. Det känns inte så farligt längre, utan närmast spontan och hoppingivande. Som i fredags, då min grekiska onkolog ringde strax innan klockan åtta på morgonen, dagen efter att jag varit på avdelningen för att få min Immunterapi för femte gången, och jag klagade bestämt mindre om trötthet och feber än förra gången, för en månad sedan. Trodde jag. – Kan du komma och ta prover inom en timma? – I nom en timma! – Ja...

Läs mer

berättelse om Cancer - dagbok

Leta i den här bloggen