Fortsätt till huvudinnehåll

cancer-corona dikt från 9 juni 2020

 9 juni 2020

 

cancer-corona dikt

 

 

Nummer 52

Paus

Nummer 52

Det låter inte som det har med mitt liv att göra

 

I höstas trodde jag att jag skulle dö

till våren 

 

När våren kom trodde jag att jag skulle dö omeddelbums

av en bakelse

Alldeles vanlig bakelse

 

Hur farlig kan min fjärdestegstumör vara

jämfört med en nybakad kaka i corona krisen? 

Rena barnmaten känns det som. 

 

Nummer 52

Sa du 52?

Ja

Förlåt

Jag var mitt i en dikt

Vad roligt

Ja den blir rolig

om att dö av en bakelse som någon 

kanske hunnit hosta i. 

Jag var mitt i den

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett år senare utan en dag i Dalarna

Jag saknar Dalarna, saknar lärargänget fina, Malin Backström & co som jag varit en del av de senaste fem - sex åren. Men inte i år. Däremot fick jag en underbar hälsning från dem i går, nästan samma gäng som förra året fick ta emot min ångestladdade monolog efter att läkaren hade ringt mig. Minus Susanna och plus Lotta. Men Henny och Romina var där. En corona-variant av kvinnohöjdens tangovecka, med bara 12 gäster och delad i grupper med fyra personer. Lungt och klokt har de åstad kommit ännu en ljuvlig vecka. Men jag har vant mig vid att läkaren ringer mig. Det känns inte så farligt längre, utan närmast spontan och hoppingivande. Som i fredags, då min grekiska onkolog ringde strax innan klockan åtta på morgonen, dagen efter att jag varit på avdelningen för att få min Immunterapi för femte gången, och jag klagade bestämt mindre om trötthet och feber än förra gången, för en månad sedan. Trodde jag. –  Kan du komma och ta prover inom en timma? – I nom en timma! –  Ja...
Skicka en kommentar
Läs mer

Ett mini-tacktal på min "tidslinje" från mitten av mars

  Hoppas att vi aldrig behöver ses igen, säger den snällaste strålsköterskan. Och ger en varm lång kram. Jag är djupt imponerad och tacksam för all kunskap, kompetens, klokskap och kärlek som finns inom vårt universitetssjukhus SU. Min personliga relation är starkast till Jubileumskliniken/Onkologen, som redan 2006 räddade mitt liv … och nu i gen! Det tror jag. Tack Jubileumskliniken. Tack tålmodiga halvfranska Melanie, min supervänliga grekiska onkolog som jag kommer fortsät ta se, team 4 och dr. Jan Nyman; fantastiska bedömningsteamet högst uppe i huset, som hjälpte mig när det krisade till sig, och alla strålande sköterskor på Blåa Stråket 6. Och tack Gustav V, den konstnärligt och vetenskapligt inspirerade kungen, vars 70-års Jubileum stod bakom den kliniken från början, med målet att cancersjuka ska får uppleva så många födelsedagar som möjligt.
Skicka en kommentar
Läs mer