17. nóvember 2019
Det är söndag. I dag ringer jag till min syster och i dag dansar jag. Min äldre syster Bogga som bor på Islands kust i norr, jag vet inte om hon vet, om min lillebror eller min yngre syster hunnit berätta för henne om min cancerdiagnos. Det är dags att jag hör av mig. Jag skriver på messenger. Kort och konkret. Någorlunda.
Hon svarar snabbt. Något om att vi rår inte över vad livet bjuder ... raderna är avklippta så försvinner hon. Ser att hon vill säga mera än det går just nu. Jag ringer. På messenger eftersom hon är online. Då ses vi.
Detta är var oväntade nyheter förklarar hon. Hon blir snabbt tårögd. Torkar sig med handen mellan orden. Jan känner mig hänsynslös, nästan ond, jag kunde ju ha tigit. Väntat tills den fullständiga diagnosen är klar. Väntat tills jag vet vilken behandling jag kommer att erbjudas. Fast egentligen har jag väntat sen 11 september, det var då jag fick en bekräftad misstanke om canser, tack vare min läkare Dagmare som redan i augusti ringde upp mig.
Men det är jo inte som att jag är på väg att dö! Jag mår faktist bra. Och det finns otroliga behandlingar, de är duktiga här kan du tro.
När jag ser hur lässen min syster blir, får jag för mig att hon missuppfattat något. Och när jag försöker trösta henne blir det samtidigt tröst till mig själv.
Stackars Bogga, som drabbats av en lång rad sorger genom tiderna och förlorad två av sina närmaste helt utan varsel. Först sin man som åkte in till det närmaste samhälle Blönduós, för tandläkarbesök, och kom aldrig tillbaka, fick hjärtstillestånd och gick inte att rädda trots läkarhjälp inom samma hus. Och senast sin näst-äldsta dotter som föll ihop i lika plötslig hjärtstillestånd för aldrig att komma till medvetande igen. Det var 20 mars, dagen innan världspoesidagen i våras.
- Jag har tid Bogga, det är det som är bra, jag vet bara inte hur länge. Men i dag ska jag dansa. Det är eftermiddagsmilonga, den börjar snart.
Jaha. År det tango?
Ja, jag frågade faktist läkaren i torsdags. Han sa att jag fick dansa just tango. Inte lindyhopp, och inte lyfta möbler de närmaste dagarna. jag skulle ta det lungt sa han, men jag fick gå och dansa lugnt, så tango var OK sa han. Tur att vi hann flytta kontoret jag är ansvarig för i början av veckan.
Och jag går till eftermiddagsmilongan. Träffar tangovänner. Dansar. Pratar.
- Vi har varit i genom döden, hela dödsprocessen, nu är vi tillbaka i livet, säger Gertrud.
Milongan är över nu och jag pratar med Åke och hans tangodansande fru.
Två underbara timmar på Kaffepåsen är över. Jag har dansad med Nasrin som är till baka efter att tvingats avstå fån tangon i ett halvår på grund av fot-operation. Jag har dansad med ljuvliga Alejandro medan hans lille son söker honom med blicken över dansgolvet, jag har dansat med underbart energiska Adrian och vals med dagens DJ Renaud som alltid bjuder på oväntade äventyr, med Mats som varit med enda sen tangolivet vaknade till på allvar i 90-talets Göteborg, med dessa människor som jag älskar att dansa med som många gånger får mig att känna mig dansant på riktigt. Också i dag.
Men att Åke har drabbats av cancer visste jag inte. Till och med lungcancer. Sen i somras. Nu går han genom tredje omgång av cytostatica behandling.
Gertrud: Vi går en timme i skogen varje dag. Gör övningar.
Jag: Dansen gör väl också gott, är övning i någon mening.
Gertrud: ju, men man måste ha luft. Andas ute, andas rent luft.
De är tydligt att de är två som bär denna sjukdom tillsammans, eller kanske rättare sagt, tar hand om den tillsammans. Jag frågar Åke vad det är förslags cancer.
Småcellig.
Småcellig!
Ja.
Men den är ju ... värst, farligast.
Ja. Men den har en positiv sida, den tar bra emot cytostatika. vad för slags cancer har du?
Icke-småcellig. Möjligen är den bara i vänstra lunga, möjligen har den inga metastaser.
Det är jo bra. Det är fantastiskt, då har du tre möjligheter: operation, cytostatika och strålning.
Ja det är bra. Det är sant. Men jag är livrädd för operation.
Rädd, ja det kan man vara men operation är bra. En fantastisk möjlighet.
De berättar. Berättar hur han förlorade rösten. Hur läkarna trodde det var virus. Hur cancern har spritt sig. Hur den har annorlunda försvarsmekanism mot cytostatika när den har hittat ett hem i huvudet.
Det är illa. Och osäkert. Fantastiskt att han dansar och kommer troligen att göra ett bra tag framöver. Jag frågar inte om han också blir mera andfått när han dansar. Jag frågar om hur det går till när han får cytostatika och hur det känns i de tre veckorna han har emellan.
Det gäller att hålla cancern nere, säger Åke. Så man kanske dör av något helt annat.
Annat?
Ja. Man kan exempelvis dö av ålderdom. Av ren ålderdom. Det händer. Påstår Åke.
På sistone har jag inte haft tanke på något annat än att jag kommer nog att dö av min cancer för eller senare, så nu fick jag en tankeställare.
***
Åke och Mats med sina fruar Gertrud och Ann organiserar tillsammans en av de två äldsta milongorna i Göteborg, varannan tisdag. Jag har inte varit där på ett tag och innan Mats och Ann ger sig i väg meddelar jag att jag kanske kommer på tisdag, jag ska på PEN möte innan, men ...
PEN möte. Det låter riskfullt, då hamnar du väl i Kina, säger Mats och syftar på hoten p.g.a. årets pris som PEN delar ut till vår författare Gui Minhai, frihetsberövad i Kina utan rättegång.
Jag har skrivit under brev till högt uppsatta i Kina, med krav om att Gui Minha ska släppas loss, skryter jag.
Ah vet du vad, säger Ann, vi har en mycket bra källare där du kan gömma dig.
Det är söndag. I dag ringer jag till min syster och i dag dansar jag. Min äldre syster Bogga som bor på Islands kust i norr, jag vet inte om hon vet, om min lillebror eller min yngre syster hunnit berätta för henne om min cancerdiagnos. Det är dags att jag hör av mig. Jag skriver på messenger. Kort och konkret. Någorlunda.
- "Elsku Bogga. Ég er búin að segja Stellu og Lárusi frá því en ekki þér að ég var að greinast med krabbamein aftur, núna í vinstra lunga. Búin að fara í allnokkrar rannsóknir á Háskólasjúkrahúsinu hér, þá seinustu á fimmtudaginn var, þar sem voru tekin sýni úr hægra lunga til að fá heildarmynd, áður en spáð er í meðferð. sum sé hugsanlegt að þetta í vinstra lunga sé ekki búið að breiða úr sér. Ég byrjaði að skemmta mér við blogga, en á sænsku að þesu sinni, mig grunar að þú getir lesið það samt,svo ég sendi hlekk. Og mér líður vel! var með við að flytja skrifstofuna författarcentrum, í vikuunni, engar nýjar læknisheimsóknir fyrr en um mánuðarmót býst ég við. kær kveðja/ Kristín "
Hon svarar snabbt. Något om att vi rår inte över vad livet bjuder ... raderna är avklippta så försvinner hon. Ser att hon vill säga mera än det går just nu. Jag ringer. På messenger eftersom hon är online. Då ses vi.
Detta är var oväntade nyheter förklarar hon. Hon blir snabbt tårögd. Torkar sig med handen mellan orden. Jan känner mig hänsynslös, nästan ond, jag kunde ju ha tigit. Väntat tills den fullständiga diagnosen är klar. Väntat tills jag vet vilken behandling jag kommer att erbjudas. Fast egentligen har jag väntat sen 11 september, det var då jag fick en bekräftad misstanke om canser, tack vare min läkare Dagmare som redan i augusti ringde upp mig.
Men det är jo inte som att jag är på väg att dö! Jag mår faktist bra. Och det finns otroliga behandlingar, de är duktiga här kan du tro.
När jag ser hur lässen min syster blir, får jag för mig att hon missuppfattat något. Och när jag försöker trösta henne blir det samtidigt tröst till mig själv.
Stackars Bogga, som drabbats av en lång rad sorger genom tiderna och förlorad två av sina närmaste helt utan varsel. Först sin man som åkte in till det närmaste samhälle Blönduós, för tandläkarbesök, och kom aldrig tillbaka, fick hjärtstillestånd och gick inte att rädda trots läkarhjälp inom samma hus. Och senast sin näst-äldsta dotter som föll ihop i lika plötslig hjärtstillestånd för aldrig att komma till medvetande igen. Det var 20 mars, dagen innan världspoesidagen i våras.
- Jag har tid Bogga, det är det som är bra, jag vet bara inte hur länge. Men i dag ska jag dansa. Det är eftermiddagsmilonga, den börjar snart.
Jaha. År det tango?
Ja, jag frågade faktist läkaren i torsdags. Han sa att jag fick dansa just tango. Inte lindyhopp, och inte lyfta möbler de närmaste dagarna. jag skulle ta det lungt sa han, men jag fick gå och dansa lugnt, så tango var OK sa han. Tur att vi hann flytta kontoret jag är ansvarig för i början av veckan.
Och jag går till eftermiddagsmilongan. Träffar tangovänner. Dansar. Pratar.
- Vi har varit i genom döden, hela dödsprocessen, nu är vi tillbaka i livet, säger Gertrud.
Milongan är över nu och jag pratar med Åke och hans tangodansande fru.
Två underbara timmar på Kaffepåsen är över. Jag har dansad med Nasrin som är till baka efter att tvingats avstå fån tangon i ett halvår på grund av fot-operation. Jag har dansad med ljuvliga Alejandro medan hans lille son söker honom med blicken över dansgolvet, jag har dansat med underbart energiska Adrian och vals med dagens DJ Renaud som alltid bjuder på oväntade äventyr, med Mats som varit med enda sen tangolivet vaknade till på allvar i 90-talets Göteborg, med dessa människor som jag älskar att dansa med som många gånger får mig att känna mig dansant på riktigt. Också i dag.
Men att Åke har drabbats av cancer visste jag inte. Till och med lungcancer. Sen i somras. Nu går han genom tredje omgång av cytostatica behandling.
Gertrud: Vi går en timme i skogen varje dag. Gör övningar.
Jag: Dansen gör väl också gott, är övning i någon mening.
Gertrud: ju, men man måste ha luft. Andas ute, andas rent luft.
De är tydligt att de är två som bär denna sjukdom tillsammans, eller kanske rättare sagt, tar hand om den tillsammans. Jag frågar Åke vad det är förslags cancer.
Småcellig.
Småcellig!
Ja.
Men den är ju ... värst, farligast.
Ja. Men den har en positiv sida, den tar bra emot cytostatika. vad för slags cancer har du?
Icke-småcellig. Möjligen är den bara i vänstra lunga, möjligen har den inga metastaser.
Det är jo bra. Det är fantastiskt, då har du tre möjligheter: operation, cytostatika och strålning.
Ja det är bra. Det är sant. Men jag är livrädd för operation.
Rädd, ja det kan man vara men operation är bra. En fantastisk möjlighet.
De berättar. Berättar hur han förlorade rösten. Hur läkarna trodde det var virus. Hur cancern har spritt sig. Hur den har annorlunda försvarsmekanism mot cytostatika när den har hittat ett hem i huvudet.
Det är illa. Och osäkert. Fantastiskt att han dansar och kommer troligen att göra ett bra tag framöver. Jag frågar inte om han också blir mera andfått när han dansar. Jag frågar om hur det går till när han får cytostatika och hur det känns i de tre veckorna han har emellan.
Det gäller att hålla cancern nere, säger Åke. Så man kanske dör av något helt annat.
Annat?
Ja. Man kan exempelvis dö av ålderdom. Av ren ålderdom. Det händer. Påstår Åke.
På sistone har jag inte haft tanke på något annat än att jag kommer nog att dö av min cancer för eller senare, så nu fick jag en tankeställare.
***
Åke och Mats med sina fruar Gertrud och Ann organiserar tillsammans en av de två äldsta milongorna i Göteborg, varannan tisdag. Jag har inte varit där på ett tag och innan Mats och Ann ger sig i väg meddelar jag att jag kanske kommer på tisdag, jag ska på PEN möte innan, men ...
PEN möte. Det låter riskfullt, då hamnar du väl i Kina, säger Mats och syftar på hoten p.g.a. årets pris som PEN delar ut till vår författare Gui Minhai, frihetsberövad i Kina utan rättegång.
Jag har skrivit under brev till högt uppsatta i Kina, med krav om att Gui Minha ska släppas loss, skryter jag.
Ah vet du vad, säger Ann, vi har en mycket bra källare där du kan gömma dig.
Kommentarer
Skicka en kommentar