En dag i Dalarna

13. augusti 2019

En dag i Dalarna

Jag hade beskrivit några personliga överraskningar under morgonrundan. En av dem var att hela mitt musikbibliotek med alla tidigare spellistor i iTune försvunnit från min Mac. Bara så där. Och ingen tillgång till molnet, eller ens iTune-affären. Att mitt mobila modem strejkade så fort jag kom till Dalarna var en sak, det fanns tillgång till nätverk i det Stora Huset. Men att glädjen över att kunna bjuda på eget urval av tangos från olika tider blev till förtvivlan i ett svep, var något som kallade på lösning. Jag hade inte tagit någon backup med mig, utan litade blint på min speciellt inköpta mack reserverat just för den TangoDJ jobbs jag ibland åtar mig. Vad är meningen med detta, vad vill verkligheten tala om för mig genom att torka bort all tillgång till min musik. Att jag ska lägga ner ambitionen om att bli ständigt bättre TangoDJ? ja eller överhuvudtaget åta mig såna uppgift, utan att garantera mig med en backup. Jag brukar tycka det är roligt att spela under den internationella tangoveckan på Kvinnohöjden då vi som leder workshops burkar turas om. Jag kom fram till att meningen var nog att jag skulle skärpa mig och bli modigare och effektivare med att hitta alternativa lösningar.

Alltså satt jag uppe i Karin Boye rummet, Kvinnohöjdens bibliotek från och med midnatt. Medan de flesta sov laddade jag ner Spotify och började samla låtar i tandamaterial. Det tog tid. Men det var roligt. Inte helt hopplöst fast än jag inte använt Spotify på ett par år, fick testa mig fram. Väldigt trögt och tidskrävande i början. Detta var alltså förklaringen till min endast 4 timmars sömn.

Men just denna tisdag den 13 augusti skulle berika mig med fler överraskningar för att utmana mitt mod och möjligen kunskap.

Det var mitt på dagen. Jag var på väg till Annexet där vi höll alla danslektionerna.

Min telefon vibrerade. Jag såg ett främmande nummer. Bestämde mig för att ta det för säkerhetsskull, vara lagom hövlig och lagom avvisande vilken än försäljare det månde vara. Jag har jo också ansvar som ordförande för en förening oberoende av var jag är. Och kansliet i Göteborg hade just drabbas av vattenskada, kontoret var blivit evakuerade veckan innan, något som hyresvärden tog sig an i samråd med oss ansvariga. Det kunde vara riskfullt för relationerna att vara helt okontaktbar. Det kunde vara någon av våra bidragsgivare som ville något eller en samarbetspartner med ett nummer jag inte hade på min telefonlista.

Det var en läkare som presenterade sig. Dagmar. Det var från vårdcentralen där jag bor. Hon pratade mycket tydlig svenska, fast med en dialekt eller utländsk axang jag inte förstod mig på.

Jag håller på att kolla bilderna från förra veckan. Du var jo på Röngten förra veckan. Det var Charlotte, en annan läkare som beställde det, men hon är ledig nu så därför kontaktar jag dig.

Jo, det stämmer, jag var blev röngtenfotograferat i Angered. Ojdå. Jag har bara engång tidigare varit uppringd av en läkare och det var när de visade sig att jag hade cancer, tänkte jag snabbt.

Vi skulle vilja att du kom till oss, så snabbt möjligt. Sa rösten.

Hm. Hur snabbt? Jag är i Dalarna nu. Usch, dengång var också så att plötsligt ringde de och hade tid tidigt morgonen efter, i stället för den som var avtalat längre fram. För att berätta den dåliga nyheten och för att utredningen om var originaltumören gömde sig skulle kunna sättas i gång genast.

Kan du komma i denna vecka?

Denna vecka! Jag är här i Storsund i Dalarna hela denna vecka enligt planen, jag har åtagit mig att leda kurser, så med mindre det är livsviktigt.  Jag insåg att de ord lät något absurd i sammanhanget varför skulle en läkare be mig komma om det INTE var livsviktigt! Men nej, jag vill inte avbryta den veckan. Jag vill vara tillsammans med alla de underbara 30 kvinnor, häxor och drömdansare, kloka kvinnor från alla håll i landet och livet, Europa och andra kontinenter. Jag vill unna mig det annars kommer jag ångra mig under behandlingen, ja ångra mig innan jag dör att jag inte passade på denna sista möjlighet mitt uti skogen, nära vattnet, nära Runn, nära kvinnorna, nära Malin, Henny, Susanna och Romina. Nära Titti och andra kula ”häxor” som alltid har tid för att byta ord, tid för skottis eller …

Ju, vi vill jo inte förlora tid så jag vill utesluta att det handlar om lunginflammation. 

Varför tror ni jag har lunginflammation?

Bilderna visar tecken på det. Och om det inte är det då är det något annat. Därför vill vi inte förlora tid. Om det är lunginflammation då behöver vi skriva ut medicin för det, då behöver du speciell penicillin.

Du menar att detta ”annat” kan vara cancer?

Vi säger aldrig cancer. Vi säger knöl. Har du möjlighet att komma i denna vecka.

Nej tyvärr. Jag har haft cancer tidigare och jag har också haft lunginflammation, jag känner symtomen. Jag har ingen feber. Jag har bara haft lite törhosta, och den är borta, jag sökte för speciell form för andnings besvär, som jag aldrig känt av tidigare. Den kommer bara när jag rör mig intensivt i dansen, som jag brukar göra av och till, eller går för snabbt upp trappor kanske. Men jag har ingen lunginflammation.

Om jag kan utesluta det så  beställer jag datortomografi  i alla fall åtminstone preliminärt, då behöver vi inte förlora någon tid. Vi får se om Charlotte gör samma bedömning som jag. Men jag vill att du kommer och lämnar blodprov så fort du är tillbaka, sa doktor Dagmar.

Jag lämnade blod prov i förra veckan.

Jag det är lite olika prover jag vill att ska göras.

Sa du att du var läkare?

Jag frågade så och insåg nästan samtidigt att det kunde tolkas som diskriminerande.
Att bli uppringd av en läkare betyder cancer i min värld. Att bli uppringd av en sköterska är redan ett ont omen; att bli uppringd av en läkare var värst. Annars kände jag mig lung och sansad under hela samtalet. Orädd. Närmast lite bedövad. När minnen började rullas upp från år tretton år tillbaka kom skräcken smygande. 

Jag insåg fort att jag var på rätt plats, och ett perfekt sammanhang för att kunna handskas med alla sortens rädslor, tillsammans med fantastiska människor. Jag förberedde mig för det värsta. Fast jag har tid, tänkte jag ständigt. Jag vet bara inte hur länge.