berättelse om Cancer - dagbok

17. nóvember 2019 Det är söndag. I dag ringer jag till min syster och i dag dansar jag. Min äldre syster Bogga som bor på Islands kust i norr, jag vet inte om hon vet, om min lillebror eller min yngre syster hunnit berätta för henne om min cancerdiagnos. Det är dags att jag hör av mig. Jag skriver på messenger. Kort och konkret. Någorlunda. " Elsku Bogga. Ég er búin að segja Stellu og Lárusi frá því en ekki þér að ég var að greinast med krabbamein aftur, núna í vinstra lunga. Búin að fara í allnokkrar rannsóknir á Háskólasjúkrahúsinu hér, þá seinustu á fimmtudaginn var, þar sem voru tekin sýni úr hægra lunga til að fá heildarmynd, áður en spáð er í meðferð. sum sé hugsanlegt að þetta í vinstra lunga sé ekki búið að breiða úr sér. Ég byrjaði að skemmta mér við blogga, en á sænsku að þesu sinni, mig grunar að þú getir lesið það samt,svo ég sendi hlekk. Og mér líður vel! var með við að flytja skrifstofuna författarcentrum, í vikuunni, engar nýjar læknisheimsóknir fyrr en um mán...

Den 14. november. del III. Maneterna är inte upplysta när jag rullas in i ligg-vänt-rummet igen inför kontrollundersökningen, bara mörka fyrkanter i luften. Vah, hela manetinstallationen borta, kan inte ni få i gång dem igen? Eller är det så att de automatiskt slocknar. Dör under eftermiddagen. Jag hade sätt framemot en konstupplevelse i några minuter och manetstillestånd är det sista jag önskar mig. Två kvinnor från mottagningen söker efter den rätta knappen att trycka på. Letar och hittar en knapp där det står konst, men utan att få igång konsten igen. De var här i morse maneterna i taket men de har slocknat klagar jag till det två energiska kvinnor som kommer och hämtar mig. Vist är det vackra, säger den ena, uppenbart lika fascinerad som jag. Ja men de fungerar uppenbart bara om förmiddagen. Helt underbara. Ja det är fint tänkt att ha dem just där man ligger och väntar. Vet du vad, de är från Universeum, kommer därifrån. Jaha! och jag funderar fortfarande på om...