Den 14. november. del III.
Maneterna är inte upplysta när jag rullas in i ligg-vänt-rummet igen inför kontrollundersökningen, bara mörka fyrkanter i luften. Vah, hela manetinstallationen borta, kan inte ni få i gång dem igen? Eller är det så att de automatiskt slocknar. Dör under eftermiddagen. Jag hade sätt framemot en konstupplevelse i några minuter och manetstillestånd är det sista jag önskar mig. Två kvinnor från mottagningen söker efter den rätta knappen att trycka på. Letar och hittar en knapp där det står konst, men utan att få igång konsten igen.
De var här i morse maneterna i taket men de har slocknat klagar jag till det två energiska kvinnor som kommer och hämtar mig.
Vist är det vackra, säger den ena, uppenbart lika fascinerad som jag.
Ja men de fungerar uppenbart bara om förmiddagen.
Helt underbara.
Ja det är fint tänkt att ha dem just där man ligger och väntar.
Vet du vad, de är från Universeum, kommer därifrån.
Jaha! och jag funderar fortfarande på om de placerat ett akvarium där uppe eller om det är ett filmat akvarium.
Denna gång går röngtenfotograferingen snabbt, det är de två energiska kvinnorna som utför det. Jag får inte veta om de ser något olämpligt, nu är det avdelning 19 som gäller för mig igen och jag blir hämtat, får en rulltur hela vägen igen.
De två rumskompisarna är på väg så nu är det lugnare, jag får vänta ifred tills läkaren kommer och skriver ut mig. Eller ej.
Jag känner mig vimsig. Och hungrig.
Sköterskan: Du får gärna klä på dig. Så att du är redo när läkaren kommer. Jag kan klippa bort armbandet.
Snart ska jag träffa Malin. Hon kommer och möter mig vid huvudentrén så vi kan ficka tillsammans. Underbart. Jag blir lite skamsen när jag märker att jag pratar oavbrutet. Berättar om min dag. om min livssituation. Kan inte låta bli. Det är ett av det hemska med sjukdom som cancer, man kan bli så gränslöst självupptagen.
Maneterna är inte upplysta när jag rullas in i ligg-vänt-rummet igen inför kontrollundersökningen, bara mörka fyrkanter i luften. Vah, hela manetinstallationen borta, kan inte ni få i gång dem igen? Eller är det så att de automatiskt slocknar. Dör under eftermiddagen. Jag hade sätt framemot en konstupplevelse i några minuter och manetstillestånd är det sista jag önskar mig. Två kvinnor från mottagningen söker efter den rätta knappen att trycka på. Letar och hittar en knapp där det står konst, men utan att få igång konsten igen.
De var här i morse maneterna i taket men de har slocknat klagar jag till det två energiska kvinnor som kommer och hämtar mig.
Ja men de fungerar uppenbart bara om förmiddagen.
Helt underbara.
Ja det är fint tänkt att ha dem just där man ligger och väntar.
Vet du vad, de är från Universeum, kommer därifrån.
Jaha! och jag funderar fortfarande på om de placerat ett akvarium där uppe eller om det är ett filmat akvarium.
Denna gång går röngtenfotograferingen snabbt, det är de två energiska kvinnorna som utför det. Jag får inte veta om de ser något olämpligt, nu är det avdelning 19 som gäller för mig igen och jag blir hämtat, får en rulltur hela vägen igen.
De två rumskompisarna är på väg så nu är det lugnare, jag får vänta ifred tills läkaren kommer och skriver ut mig. Eller ej.
Jag känner mig vimsig. Och hungrig.
Sköterskan: Du får gärna klä på dig. Så att du är redo när läkaren kommer. Jag kan klippa bort armbandet.
Snart ska jag träffa Malin. Hon kommer och möter mig vid huvudentrén så vi kan ficka tillsammans. Underbart. Jag blir lite skamsen när jag märker att jag pratar oavbrutet. Berättar om min dag. om min livssituation. Kan inte låta bli. Det är ett av det hemska med sjukdom som cancer, man kan bli så gränslöst självupptagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar