berättelse om Cancer - dagbok

  Hoppas att vi aldrig behöver ses igen, säger den snällaste strålsköterskan. Och ger en varm lång kram. Jag är djupt imponerad och tacksam för all kunskap, kompetens, klokskap och kärlek som finns inom vårt universitetssjukhus SU. Min personliga relation är starkast till Jubileumskliniken/Onkologen, som redan 2006 räddade mitt liv … och nu i gen! Det tror jag. Tack Jubileumskliniken. Tack tålmodiga halvfranska Melanie, min supervänliga grekiska onkolog som jag kommer fortsät ta se, team 4 och dr. Jan Nyman; fantastiska bedömningsteamet högst uppe i huset, som hjälpte mig när det krisade till sig, och alla strålande sköterskor på Blåa Stråket 6. Och tack Gustav V, den konstnärligt och vetenskapligt inspirerade kungen, vars 70-års Jubileum stod bakom den kliniken från början, med målet att cancersjuka ska får uppleva så många födelsedagar som möjligt.

Jag saknar Dalarna, saknar lärargänget fina, Malin Backström & co som jag varit en del av de senaste fem - sex åren. Men inte i år. Däremot fick jag en underbar hälsning från dem i går, nästan samma gäng som förra året fick ta emot min ångestladdade monolog efter att läkaren hade ringt mig. Minus Susanna och plus Lotta. Men Henny och Romina var där. En corona-variant av kvinnohöjdens tangovecka, med bara 12 gäster och delad i grupper med fyra personer. Lungt och klokt har de åstad kommit ännu en ljuvlig vecka. Men jag har vant mig vid att läkaren ringer mig. Det känns inte så farligt längre, utan närmast spontan och hoppingivande. Som i fredags, då min grekiska onkolog ringde strax innan klockan åtta på morgonen, dagen efter att jag varit på avdelningen för att få min Immunterapi för femte gången, och jag klagade bestämt mindre om trötthet och feber än förra gången, för en månad sedan. Trodde jag. –  Kan du komma och ta prover inom en timma? – I nom en timma! –  Ja...

  9 juni 2020   cancer-corona dikt     Nummer 52 Paus Nummer 52 Det låter inte som det har med mitt liv att göra   I höstas trodde jag att jag skulle dö till våren    När våren kom trodde jag att jag skulle dö omeddelbums av en bakelse Alldeles vanlig bakelse   Hur farlig kan min fjärdestegstumör vara jämfört med en nybakad kaka i corona krisen?  Rena barnmaten känns det som.    Nummer 52 Sa du 52? Ja Förlåt Jag var mitt i en dikt Vad roligt Ja den blir rolig om att dö av en bakelse som någon  kanske hunnit hosta i.  Jag var mitt i den