Fortsättning. Torsdagen 14 november.
kl 11.00 am
Efter den lyckade punktionen skulle jag inläggas i några timmar, det hade jag fått ett brev om och var förberedd på. Fyra timmar stod det, och jag såg framemot att komma upp på 12 våning och bara lata mig, läsa lite sova lite. Jag har med mig Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg i ryggsäcken tillsammans med min arbetsdator som även har en del poesi på hårddisken. Sara hjälper mig att se livet ovanifrån. Det känns rimligt, att få den blicken menar jag, allt som händer på jorden i den berättelsen är långt bortom rimlighetens gränser. Att kunna följa med i hur människorna handskas med ens sönderskurna kropp efter styckmord, att klara av det är mera en livet kan begära av en. Endast döden klarar detta och Sara Stridsberg. Jag har mycket kvar, läste en bit i morse, vaknade redan innan kl. 05. Har vägrat läsa boken i mera än ett år för titeln är svår, Kärlekens Antarktis. Och ämnet fruktansvärt oattraktivt. Huvudpersonen, den mördade berättaren vars kroppsdelar hittas i resväskor, är narkomanen Kristina. Hon har som tolvårig, på sin drunknade brors begravning erfarit det hon kallar för kärlekens yttersta Antarktis: en besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt.
Nu ska du vila, jag vill att du ska ligga på rygg den första timman, är det sista som läkaren med medel-nålen och korrekt uttal på Kerlingarfjöll säger innan jag körs till väntrummet. Då fattar jag varför de där gamla människorna låg här förut när jag kom: detta är ett ligg-vänt-rum för alla som punkteras och blir gamla i ett svep.
Och jag fattar något som är viktigare medan jag väntar på en person ovanifrån som ska hämta mig: Här finns rörliga bilder i taket. Bilder i blått och djur utan ryggrad som andas och förflyttar sig i vattnet där uppe. En installation som får mig att tänka på Pipilotti Rist, ett av rummen i hennes utställning på Louisiana i somras. Pipilotti vars namn är en hälsning till Astrid Lindgrens anarkistiske och fritänkande Pippi. Där fick man ligga ner i minst en halvtimma för att ta del av installationer i taket just i det rummet. Utställningsgästerna turades om att slå sig ner i de inbjudande sängarna och njuta. Här grundar sig ögongodisen på maneter. Hur man fått upp dem där vet jag inte, men senare får jag veta att de är lånade från Universeum. Hm. På film eller på riktigt?
Jag tittar länge och njuter. Vilken grej. Att komma på detta för att göra livet ljuvare för oss liggande.
https://photos.google.com/photo/AF1QipPNDNTWPQ8TyR6C3y68vc1joWv8NjQyxMUMUs0q
En vänlig grönklädd människa från avdelning 19 kommer och hämtar mig som rullar mig in i hissen och ser till att jag hamnar på rätt plats. Ett rum med tre sängar och jag får välja. Vad lyxigt. Jag väljer den plats som har bäst utsikt över Änggårdsbergen.
Var är flygplatsen, frågar jag sköterskan som kommer och presenterar sig.
Vi har en liten landingsbana, för helikoptrar, men den syns inte här i från.
Var är den?
Ovanpå garaget. Det ser du inte det ligger på den andra sidan.
Du kan höja huvudgaveln säger hon snällt och visar mig fjärrkontrollen.
Jag njuter av att ta det lugnt högt uppe. Blundar och somnar en stund. Låtsas inte bry mig när en äldre man placeras bredvid mig, drar lite extra i gardinen mellan oss bara. Fräckt. Trodde att sånt gjorde man bara på intensivvård. Tills man vaknar upp. Jag har inte ens fått lugnande! Än mindre varit nersövd. Bara blivit stucken med en nål. Vad är meningen! År detta på allvar? Sköterskan verkar inte bry sig, hon tror att jag sover. Hon sover, säger hon och är lika snäll mot honom som mot mig.
Den tredje sängen får också en gäst. En annan gammal man. Jag blundar igen.Värst vad de pratar. De talar om ungdomskriminalitet. Han bredvid mig berättar om en pojke som håller en gatsten bakom ryggen och säger något som bitit sig fast i denna man: Det är ingen som bryr sig.
Det är vad han säger och jag ringer polisen, säger mannen bortom gardinen. Men tror du de bryr sig om att komma! De har annat viktigare för sig och rätt vad det flyger gatstenen inom ett fönster där vi bor. Så blev det. Jag tänker att det är som pojken säger ingen som bryr sig, inte i tid för att hindra detta. Den andra mannen säger inte mycket bara småord i luckorna på monologen, så han bredvid mig fortsätter: De jobbar jo i små gäng och går inte för en ensam människa att försöka ingripa säger mannen som upprepar den unga pojkens uttryck som bitit sig fast i honom: Det är ingen som bryr sig.
Det serveras lunch, berättar sköterskan.
Ja tack det låter bra ... vilken mat är det.
Har ingen aning säger sköterskan.
OK, jag äter det mesta förutom gris och nöt.
Det kommer soppa och dessert. Soppa med majs och nötfärs,
desserten är en kaka med en bit rabarber och vaniljesaus. Soppan doftar röd carry och vaniljsausen är ok. Men jag undrar, om jag varit vegan eller bara en riktig vegetarian, då hade jag nog missat lunchen helt.
Jag får sitta på sängkanten upp medan jag äter.
Jag känner varken för att läsa en bok eller öppna datoren. Kollar meddelanden och mail på telefonen. Ser ett brådskande meil från kansliet. Det står bara kallt i ämnesraden. Vi flyttade till Fjällgatan för bara två dagar sedan och nu sitter alla och fryser. Ett hänsynsfullt meil som talar om att nästan allt är bra med den nya lokalen, det är bara det med kylan, med hälsning från alla fyra som försöker jobba i dag. Uch så får det inte vara ... jag måste ringa vår kontaktperson vår uthyrare. Hur nu det ska gå till som de männen pratar, jag kommer inte att höra mig själv. Skriver ett kort meil. Men ah nej hon kommer inte att få det innan hon lämnar kontoret ... jag går ut av rummet och försöker hitta en tyst hörna. Det finns inga myshörnor här. Sköterskan dyker upp.
Vad håller du på med, du ska ligga ner!
Jag letar efter en tyst hörna, måste ringa ett samtal. De pratar så högt att jag hör inget därinne.
Din väninna ringde förut. Hon frågade hur du mådde.
Jaha! Så Anna har ringt. Det ljusnade om kring mig. Och vad sagde du till henne?
Jag sa att du mådde bra.
Att jag mådde bra. Du sa det till henne?
Ja.
Bra. Det gör jag. Det är bara de där männen som pratar så fruktansvärt högt.
Ja jag vet. Men du måste ligga ner nu. Om en halvtimma kommer de och hämtar dig för röngten, för att se om allt är som det ska.
Och om det inte är det?
Då är det kanske luft som får dräneras, då får du stanna.
När jag lagde mig igen började jag se sprickor innan för fönstret. Inte nymålad direkt. Men bra att man sparar på renoveringen hellre än personal och utrustning, tänker jag. Men först och sist tänker jag på konstnären Harpa Árnadóttir, som lärde mig uppskatta vita nyanser Så subtila att i början jag fick stå länge framför hennes verk innan nyanserna klarnade i mina ögon. Här var nyanserna grova hon skulle nog aldrig ha godkänt detta som konst. Men jag låter bli att filtrera foton, de är ändå något fascinerande med originalen.
kl 11.00 am
Efter den lyckade punktionen skulle jag inläggas i några timmar, det hade jag fått ett brev om och var förberedd på. Fyra timmar stod det, och jag såg framemot att komma upp på 12 våning och bara lata mig, läsa lite sova lite. Jag har med mig Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg i ryggsäcken tillsammans med min arbetsdator som även har en del poesi på hårddisken. Sara hjälper mig att se livet ovanifrån. Det känns rimligt, att få den blicken menar jag, allt som händer på jorden i den berättelsen är långt bortom rimlighetens gränser. Att kunna följa med i hur människorna handskas med ens sönderskurna kropp efter styckmord, att klara av det är mera en livet kan begära av en. Endast döden klarar detta och Sara Stridsberg. Jag har mycket kvar, läste en bit i morse, vaknade redan innan kl. 05. Har vägrat läsa boken i mera än ett år för titeln är svår, Kärlekens Antarktis. Och ämnet fruktansvärt oattraktivt. Huvudpersonen, den mördade berättaren vars kroppsdelar hittas i resväskor, är narkomanen Kristina. Hon har som tolvårig, på sin drunknade brors begravning erfarit det hon kallar för kärlekens yttersta Antarktis: en besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt.
Nu ska du vila, jag vill att du ska ligga på rygg den första timman, är det sista som läkaren med medel-nålen och korrekt uttal på Kerlingarfjöll säger innan jag körs till väntrummet. Då fattar jag varför de där gamla människorna låg här förut när jag kom: detta är ett ligg-vänt-rum för alla som punkteras och blir gamla i ett svep.
Och jag fattar något som är viktigare medan jag väntar på en person ovanifrån som ska hämta mig: Här finns rörliga bilder i taket. Bilder i blått och djur utan ryggrad som andas och förflyttar sig i vattnet där uppe. En installation som får mig att tänka på Pipilotti Rist, ett av rummen i hennes utställning på Louisiana i somras. Pipilotti vars namn är en hälsning till Astrid Lindgrens anarkistiske och fritänkande Pippi. Där fick man ligga ner i minst en halvtimma för att ta del av installationer i taket just i det rummet. Utställningsgästerna turades om att slå sig ner i de inbjudande sängarna och njuta. Här grundar sig ögongodisen på maneter. Hur man fått upp dem där vet jag inte, men senare får jag veta att de är lånade från Universeum. Hm. På film eller på riktigt?
Jag tittar länge och njuter. Vilken grej. Att komma på detta för att göra livet ljuvare för oss liggande.
https://photos.google.com/photo/AF1QipPNDNTWPQ8TyR6C3y68vc1joWv8NjQyxMUMUs0q
En vänlig grönklädd människa från avdelning 19 kommer och hämtar mig som rullar mig in i hissen och ser till att jag hamnar på rätt plats. Ett rum med tre sängar och jag får välja. Vad lyxigt. Jag väljer den plats som har bäst utsikt över Änggårdsbergen.
Var är flygplatsen, frågar jag sköterskan som kommer och presenterar sig.
Vi har en liten landingsbana, för helikoptrar, men den syns inte här i från.
Var är den?
Ovanpå garaget. Det ser du inte det ligger på den andra sidan.
Du kan höja huvudgaveln säger hon snällt och visar mig fjärrkontrollen.
Jag njuter av att ta det lugnt högt uppe. Blundar och somnar en stund. Låtsas inte bry mig när en äldre man placeras bredvid mig, drar lite extra i gardinen mellan oss bara. Fräckt. Trodde att sånt gjorde man bara på intensivvård. Tills man vaknar upp. Jag har inte ens fått lugnande! Än mindre varit nersövd. Bara blivit stucken med en nål. Vad är meningen! År detta på allvar? Sköterskan verkar inte bry sig, hon tror att jag sover. Hon sover, säger hon och är lika snäll mot honom som mot mig.
Den tredje sängen får också en gäst. En annan gammal man. Jag blundar igen.Värst vad de pratar. De talar om ungdomskriminalitet. Han bredvid mig berättar om en pojke som håller en gatsten bakom ryggen och säger något som bitit sig fast i denna man: Det är ingen som bryr sig.
Det är vad han säger och jag ringer polisen, säger mannen bortom gardinen. Men tror du de bryr sig om att komma! De har annat viktigare för sig och rätt vad det flyger gatstenen inom ett fönster där vi bor. Så blev det. Jag tänker att det är som pojken säger ingen som bryr sig, inte i tid för att hindra detta. Den andra mannen säger inte mycket bara småord i luckorna på monologen, så han bredvid mig fortsätter: De jobbar jo i små gäng och går inte för en ensam människa att försöka ingripa säger mannen som upprepar den unga pojkens uttryck som bitit sig fast i honom: Det är ingen som bryr sig.
Det serveras lunch, berättar sköterskan.
Ja tack det låter bra ... vilken mat är det.
Har ingen aning säger sköterskan.
OK, jag äter det mesta förutom gris och nöt.
Det kommer soppa och dessert. Soppa med majs och nötfärs,
desserten är en kaka med en bit rabarber och vaniljesaus. Soppan doftar röd carry och vaniljsausen är ok. Men jag undrar, om jag varit vegan eller bara en riktig vegetarian, då hade jag nog missat lunchen helt.
Jag får sitta på sängkanten upp medan jag äter.
Jag känner varken för att läsa en bok eller öppna datoren. Kollar meddelanden och mail på telefonen. Ser ett brådskande meil från kansliet. Det står bara kallt i ämnesraden. Vi flyttade till Fjällgatan för bara två dagar sedan och nu sitter alla och fryser. Ett hänsynsfullt meil som talar om att nästan allt är bra med den nya lokalen, det är bara det med kylan, med hälsning från alla fyra som försöker jobba i dag. Uch så får det inte vara ... jag måste ringa vår kontaktperson vår uthyrare. Hur nu det ska gå till som de männen pratar, jag kommer inte att höra mig själv. Skriver ett kort meil. Men ah nej hon kommer inte att få det innan hon lämnar kontoret ... jag går ut av rummet och försöker hitta en tyst hörna. Det finns inga myshörnor här. Sköterskan dyker upp.
Vad håller du på med, du ska ligga ner!
Jag letar efter en tyst hörna, måste ringa ett samtal. De pratar så högt att jag hör inget därinne.
Din väninna ringde förut. Hon frågade hur du mådde.
Jaha! Så Anna har ringt. Det ljusnade om kring mig. Och vad sagde du till henne?
Jag sa att du mådde bra.
Att jag mådde bra. Du sa det till henne?
Ja.
Bra. Det gör jag. Det är bara de där männen som pratar så fruktansvärt högt.
Ja jag vet. Men du måste ligga ner nu. Om en halvtimma kommer de och hämtar dig för röngten, för att se om allt är som det ska.
Och om det inte är det?
Då är det kanske luft som får dräneras, då får du stanna.
När jag lagde mig igen började jag se sprickor innan för fönstret. Inte nymålad direkt. Men bra att man sparar på renoveringen hellre än personal och utrustning, tänker jag. Men först och sist tänker jag på konstnären Harpa Árnadóttir, som lärde mig uppskatta vita nyanser Så subtila att i början jag fick stå länge framför hennes verk innan nyanserna klarnade i mina ögon. Här var nyanserna grova hon skulle nog aldrig ha godkänt detta som konst. Men jag låter bli att filtrera foton, de är ändå något fascinerande med originalen.
Svo undur fallega skrifað elsku Kristín. Rennur fram eins og lygn á. Sendi rakan og hlýjan straum frá Kochi. <3
SvaraRadera