berättelse om Cancer - dagbok

Jag saknar Dalarna, saknar lärargänget fina, Malin Backström & co som jag varit en del av de senaste fem - sex åren. Men inte i år. Däremot fick jag en underbar hälsning från dem i går, nästan samma gäng som förra året fick ta emot min ångestladdade monolog efter att läkaren hade ringt mig. Minus Susanna och plus Lotta. Men Henny och Romina var där. En corona-variant av kvinnohöjdens tangovecka, med bara 12 gäster och delad i grupper med fyra personer. Lungt och klokt har de åstad kommit ännu en ljuvlig vecka. Men jag har vant mig vid att läkaren ringer mig. Det känns inte så farligt längre, utan närmast spontan och hoppingivande. Som i fredags, då min grekiska onkolog ringde strax innan klockan åtta på morgonen, dagen efter att jag varit på avdelningen för att få min Immunterapi för femte gången, och jag klagade bestämt mindre om trötthet och feber än förra gången, för en månad sedan. Trodde jag. –  Kan du komma och ta prover inom en timma? – I nom en timma! –  Ja...

  9 juni 2020   cancer-corona dikt     Nummer 52 Paus Nummer 52 Det låter inte som det har med mitt liv att göra   I höstas trodde jag att jag skulle dö till våren    När våren kom trodde jag att jag skulle dö omeddelbums av en bakelse Alldeles vanlig bakelse   Hur farlig kan min fjärdestegstumör vara jämfört med en nybakad kaka i corona krisen?  Rena barnmaten känns det som.    Nummer 52 Sa du 52? Ja Förlåt Jag var mitt i en dikt Vad roligt Ja den blir rolig om att dö av en bakelse som någon  kanske hunnit hosta i.  Jag var mitt i den

17. nóvember 2019 Det är söndag. I dag ringer jag till min syster och i dag dansar jag. Min äldre syster Bogga som bor på Islands kust i norr, jag vet inte om hon vet, om min lillebror eller min yngre syster hunnit berätta för henne om min cancerdiagnos. Det är dags att jag hör av mig. Jag skriver på messenger. Kort och konkret. Någorlunda. " Elsku Bogga. Ég er búin að segja Stellu og Lárusi frá því en ekki þér að ég var að greinast med krabbamein aftur, núna í vinstra lunga. Búin að fara í allnokkrar rannsóknir á Háskólasjúkrahúsinu hér, þá seinustu á fimmtudaginn var, þar sem voru tekin sýni úr hægra lunga til að fá heildarmynd, áður en spáð er í meðferð. sum sé hugsanlegt að þetta í vinstra lunga sé ekki búið að breiða úr sér. Ég byrjaði að skemmta mér við blogga, en á sænsku að þesu sinni, mig grunar að þú getir lesið það samt,svo ég sendi hlekk. Og mér líður vel! var með við að flytja skrifstofuna författarcentrum, í vikuunni, engar nýjar læknisheimsóknir fyrr en um mán...

Den 14. november. del III. Maneterna är inte upplysta när jag rullas in i ligg-vänt-rummet igen inför kontrollundersökningen, bara mörka fyrkanter i luften. Vah, hela manetinstallationen borta, kan inte ni få i gång dem igen? Eller är det så att de automatiskt slocknar. Dör under eftermiddagen. Jag hade sätt framemot en konstupplevelse i några minuter och manetstillestånd är det sista jag önskar mig. Två kvinnor från mottagningen söker efter den rätta knappen att trycka på. Letar och hittar en knapp där det står konst, men utan att få igång konsten igen. De var här i morse maneterna i taket men de har slocknat klagar jag till det två energiska kvinnor som kommer och hämtar mig. Vist är det vackra, säger den ena, uppenbart lika fascinerad som jag. Ja men de fungerar uppenbart bara om förmiddagen. Helt underbara. Ja det är fint tänkt att ha dem just där man ligger och väntar. Vet du vad, de är från Universeum, kommer därifrån. Jaha! och jag funderar fortfarande på om...

Fortsättning. Torsdagen 14 november. kl 11.00 am Efter den lyckade punktionen skulle jag inläggas i några timmar, det hade jag fått ett brev om och var förberedd på. Fyra timmar stod det, och jag såg framemot att komma upp på 12 våning och bara lata mig, läsa lite sova lite. Jag har med mig  Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg   i ryggsäcken tillsammans med min arbetsdator som även har en del poesi på hårddisken. Sara hjälper mig att se livet ovanifrån. Det känns rimligt, att få den blicken menar jag, allt som händer på jorden i den berättelsen är långt bortom rimlighetens gränser. Att kunna följa med i hur människorna handskas med ens sönderskurna kropp efter styckmord, att klara av det är mera en livet kan begära av en. Endast döden klarar detta och Sara Stridsberg. Jag har mycket kvar, läste en bit i morse, vaknade redan innan kl. 05. Har vägrat läsa boken i mera än ett år för titeln är svår,  Kärlekens Antarktis. Och ämnet fruktansvärt oattraktivt. Huvudper...

Jag åkte ringvägen. Landmannalaugar och Thórsmörk var bäst av allt. Helt underbart. Kerlingafjöll, har du kommit dit, frågar läkaren och trycker nålen i min rygg en bit under skulderbladet.   Vad var det för typ av nål? Medel. Jaha. Och hur tjok är de finaste då? 0,7 millimeter. Och medel? Den är 1,2 millimeter. Jag märker inte så mycket, med tanke på att han varnade mig om att det kunde göra ont och jag skulle ligga stilla ändå, det var viktigt, så väntade jag mig en genomträngande smärta. Jag hade åkt en stund fram och tillbaka i apparaten, datortomografin. De hade bedövat en plätt på ryggen och snittat huden för att nålen skulle lättare klara sig igenom när de väl hittat lämplig riktning mellan ribbenen. Och där jag ligger stilla på min vänstra sida kan jag snegla med ögonen upp på bilder som visar sig på fyra små skärmar. Försöker känna igen de små vita plättar i högra lunga som jag fått förklarade som förtätningar. Odefinierade. Det finns en chans...